la vita é bella

Livet är så orättvist... Alla har vi våra sorger, men vissa verkar drabbas så hårt. En kompis vars bästa vän blev mördad för några år sedan har nu mist sin lillasyster... Här på avdelningen ligger en flicka som är yngre än jag som gör en lymfonutredning. Och en av mina bästa kompisar från mellanstadiet har en pappa med allvarlig cancer. Det ger mig lite perspektiv och jag förstår hur lyckligt lottad jag är. Jag tyckte att det var hemskt när farmor dog, och hon var ändå gammal. Inte så gammal som hon borde ha blivit, men dock. Bilden av henne när jag hittade henne finns på min näthinna för alltid, jag har spelat upp händelsen otaliga gånger i mitt huvud... bearbetning kallas det väl. Jag kommer aldrig att glömma den dagen, den chocken, sorgen. Och jag kan inte ens föreställa mig hur jag kommer att känna om det händer mina föräldrar eller syskon.

Fast jag tycker ändå att livet är vackert... allra oftast tycker jag det, nästan så att man blir tårögd. Jag tycker om att leva... såklart. Men ibland får jag så konstiga infall, som när jag står och väntar på tunnelbanan och tåget kommer. Om man bara skulle kliva över kanten. Eller på flygplanet, öppna nödutgångsdörren och bara hoppa ut. Det är inte dödslängtan, jag vet inte vad det är. En impuls bara, jag skulle aldrig kunna göra det egentligen.

Vad trött jag är... vill sova. Men jag är på jobbet och det är ett tag kvar tills jag får gå hem. Ska jobba lite nu..
Puss!